Kan reflektion vara avgörande för framtidens elever?

Under vinter-OS fastnade ett klipp i mitt flöde på sociala medier med den amerikanska freestyleåkaren Eileen Gu, som under flera år varit en av världens mest uppmärksammade skidåkare. Det hon pratade om handlade egentligen inte så mycket om skidåkning, utan om något som jag tycker är betydligt mer intressant: neuroplasticitet.

Hon berättade hur hon använder reflektion och dagboksskrivande för att förstå sig själv, sina prestationer och sina tankar. Neuroplasticitet handlar om hjärnans förmåga att förändras utifrån det vi gör, tänker och upplever. Det betyder att våra erfarenheter faktiskt kan påverka hur vi tänker och lär framåt.

I skolan är vi väldigt måna om att försöka få elever att läsa, skriva, undersöka, presentera och lösa problem. Vi fyller lektionerna med innehåll och försöker skapa undervisning som känns relevant och meningsfull. Men mitt i allt detta kan jag ibland undra om vi verkligen ger eleverna tillräckligt med tid för att stanna upp och fundera över vad de faktiskt har varit med om.

Att få syn på sitt eget lärande

Det är här jag tycker att dagboksskrivande och reflektion blir så intressant. En stund där man kan få syn på sina egna tankar, sätta ord på det man upplever och framför allt börja upptäcka hur man själv lär, tänker och utvecklas.


Vi pratar ofta om metakognition i skolan, det vill säga förmågan att tänka kring sitt eget tänkande och sitt eget lärande. Det är ofta svårt att få in det i undervisningen, men kanske behöver vi inte göra det så svårt. Det handlar ju egentligen bara om att ge eleverna möjlighet att stanna upp och fråga sig själva: Vad hände? Vad lärde jag mig? Varför blev det så? Vad tänkte jag då, och vad tänker jag nu?

Vår hjärna är inte statisk. Den förändras utifrån det vi gör, tänker och upplever. Nya erfarenheter kan skapa och förstärka kopplingar i hjärnan, men det är inte bara själva upplevelsen som är intressant. Det är också vad vi gör med den efteråt.

Elever har en tendens att fokusera på det de inte kan. Det som gick dåligt. Det de misslyckades med. Det som någon annan verkar kunna bättre. Det är betydligt svårare att själv upptäcka sin egen utveckling, särskilt när man befinner sig mitt i den, och speciellt om man inte får tid till att faktiskt reflektera över den.

Men tänk om eleven regelbundet dokumenterar sina tankar och erfarenheter under en längre tid. Då blir det möjligt att gå tillbaka och faktiskt se sin egen resa. Det som var svårt för några månader sedan kanske plötsligt känns självklart. Det som kändes jobbigt kanske blev något man klarade av. Det man inte trodde att man kunde kanske man nu faktiskt behärskar.

Dagboken som verktyg för reflektion

Det är precis här jag tycker att Apples Dagboksapp blir så intressant i skolan. Den kan hjälpa oss att skapa det där utrymmet för reflektion som jag tror att många elever behöver.

Dagboksappen är inte bara en plats där man skriver ner vad man gjort under dagen. I appen kan man samla tankar, bilder, platser och andra delar av sin vardag. Det gör den till något annat än en traditionell skrivuppgift.

Efter ett projekt kan eleven i appen fånga sina tankar om vad som fungerade och vad som var svårt. Efter en redovisning kan eleven reflektera över sin insats. Efter ett prov kan fokus flyttas från resultatet till själva lärandet: Vad kunde jag? Vad var svårt? Vad gjorde jag när jag fastnade? Vad skulle jag göra annorlunda nästa gång?

Om elever återkommer till sin dagbok kan den bli en dokumentation av deras egen läranderesa. De kan gå tillbaka och se vad som en gång kändes svårt, vilka tankar de hade då och hur de tänker idag. När jag läser Jennie Wilsons tankar om kooperativt lärande tar jag framför allt med mig vikten av att elever får möjlighet att stanna upp och fundera över sitt eget tänkande. Att inte bara göra, utan också sammanfatta, vrida och vända på sina tankar och fundera över vad man faktiskt har lärt sig. Det är genom sådana reflektioner som metakognition utvecklas, alltså förståelsen för hur man själv lär. När elever kan följa sina tankar över tid blir lärandet synligt för dem själva, vilket gör det lättare att se sin utveckling och ta ansvar för nästa steg i lärprocessen. 

När jag började fundera mer på hur Dagboksappen skulle kunna användas i skolan ville jag också göra det enklare för andra att komma igång.

Därför har vi på Advania tagit fram en folder om Dagboksappen, där vi både visar hur appen fungerar och ger konkreta förslag på reflektionsfrågor som går att använda tillsammans med elever i alla årskurser: Ladda ner 

Att förstå hur vi lär

Det är lätt att fastna i diskussionen om vad eleverna gör och lär sig i skolan, vilka verktyg de använder och hur vi ska förbereda dem för en framtid som vi egentligen inte riktigt vet hur den kommer att se ut. Jag tror att vi behöver lyfta blicken från själva verktygen och också prata mer om förmågan att tänka, reflektera och förstå sitt eget lärande. För oavsett om eleven lär sig genom en bok, en lärare, ett samtal eller med hjälp av AI behöver vi skapa utrymme för eleven att stanna upp och reflektera över både kunskapen och vad erfarenheten faktiskt har gjort med det egna tänkandet.

För i en tid när information finns överallt och tekniken utvecklas snabbare än vi hinner vänja oss vid den, tror jag att framtidens viktigaste kompetens inte bara handlar om vad vi vet. Den handlar om vår förmåga att förstå hur vi lär, utvecklas och förändras. Och kanske börjar den resan med något så enkelt som att stanna upp och reflektera i en dagbok. Kanske inte bara elever, utan för oss alla.